Bilden på Alan Kurdi grep tag i våra hjärtan

Med ansiktet ner, i en bädd av sand.
Kroppen var böjd och bruten. Som vågorna.
Hans bröst rörde sig inte.
Hans hjärta slog inte.

Poeten Emi Mahmoud beskriver bilden av Alan Kurdi. Bilden som grep tag i våra hjärtan och blev en symbol för krigets och flyktens fasor. I dag är det ett år sedan hans kropp flöt i land på en strand i Turkiet.

Fortfarande ser vi bilder på traumatiserade barn som dras ut ur bombade hus och upp ur livsfarliga vatten. Skräckslagna, med blickar som söker trygghet. Varje bild är en barndom, en uppväxt.

Sedan 2015 har mer än en miljon män, kvinnor och barn flytt över Medelhavet. De flyr från granatregn, belägringar och förföljelse. Emi skrev den här dikten på den grekiska ön Lesbos – och tillägnade filmen de som riskerade allt och förlorade sina liv.

Bilden på Alan Kurdi - en väckarklocka

Alan Kurdis död var en väckarklocka. Fotot blev snabbt en sinnebild för flyktingtragedin på Medelhavet. En död treåring som aldrig fick uppleva något annat än krig och flykt i sitt korta liv. Plötsligt ville vi hjälpa.

Även om gränser har stängts och främlingsfientligheten ökar på många ställen, ser vi underbara exempel på medmänsklighet och medkänsla runt om i världen. I Europa har vanliga människor öppnat sina hjärtan och hem för flyktingar.

Skriv under för att hjälpa!

Skriv under uppropet #WithRefugees, för att barn på flykt ska få ett tryggt liv i säkerhet. 

Om poeten Emi Mahmoud

Emtithal (Emi) Mahmoud är en sudanesisk-amerikansk ’slam poet’ som har rest med UNHCR till den grekiska ön Lesbos. Inför den sorgliga årsdagen av Alan Kurdis död skrev hon den här dikten som hon tillägnade de som mist sina liv i försök att nå ett liv i säkerhet.

Emi har nyligen tagit examen från college. Hon är engagerad i flyktingfrågor som är en del av hennes egen historia från Darfur i Sudan.

Hela dikten på engelska:

I saw a boy make his final stand today
Face down in a bed of sand
Body, prone, bent, broken like the waves
His chest was not moving, his heart did not beat
Everything around him was suspended in the varied turmoil of land and water
Push and pull as of each was trying to reclaim him
It is like that sometimes when I see the corpse of a stranger
That kind of death from the outside of someone else's final breath
It makes the air stop
The ocean turn more slowly
The earth A cradle, A cemetery, A monument, A stone
Like a dead boy resting in the sand.

Dedicated to those who risked everything and lost their lives.

Ulrika Forsberg

Webbansvarig