
Odette och Sadeqa bygger nya liv med stöd från UNHCR
När människor på flykt kan hoppet ofta kännas långt borta. Men tack vare ert engagemang har kvinnor på flykt, som Odette och Sadeqa, fått möjlighet att återuppbygga sina liv. Nu kan de återbygga tryggheten – även efter de svåraste av prövningar.
Odette och hennes familj flydde från våldet i Saké och gick i två dygn för att hitta säkerhet vid Lushagala, ett flyktingläger nära Goma i Demokratiska republiken Kongo. Där fick hon ett litet företagsbidrag från UNHCR som hjälpte henne att öppna en liten butik för att försörja sin familj och komplettera deras begränsade resurser.
”Vi väcktes mitt i natten av explosioner,” berättar Odette om ögonblicket då de tvingades lämna sitt hem. ”Skottlossning från en närliggande höjd kastade oss i panik. Vi flydde omedelbart. Morgonen därpå såg vi många döda kroppar. Då förstod vi att vi inte kunde återvända.”
Att ha en egen inkomstkälla har varit en välsignelse. ”Tidigare var livet bra eftersom vi kunde försörja oss med maten vi odlade på vår mark, men nu måste vi klara oss med mycket lite.”
”Den här lilla butiken hjälper mig att ordna det nödvändigaste för min familj. Det är inte mycket, men det är något.”
Vi flydde omedelbart. Morgonen därpå såg vi många döda kroppar. Då förstod vi att vi inte kunde återvända.

Sadeqa Bibi var bara 19 år gammal när hon flydde från Myanmar efter att hennes man dödats i ett bombanfall. På den livsfarliga resan mot säkerhet överlevde hon och hennes lille son både hunger, skottlossning och flera veckor drivande till havs innan de nådde Indonesien.
”Efter att ha tillbringat flera dagar på vattnet bad vi ständigt till Allah och frågade när vi skulle få sätta foten på land,” berättar hon. ”Det var många människor på floden; över 50 personer i en enda båt… Bland dem var omkring 10 antingen döda eller nära döden på grund av skottskador.”
Tack vare UNHCR:s påverkansarbete gentemot myndigheterna fick Sadeqa, hennes barn och de andra passagerarna gå i land i säkerhet.
”När [de] räddade oss och tog oss i land var vi oerhört tacksamma.”