Hoppet om ett hem

För dig kanske den bara är något som skaver i fickan eller skramlar lite irriterande när du går. Men för de tusentals människor som anlände till Stockholms Central för fem år sedan, och de miljontals andra i världen som också tvingats på flykt, betyder hemnyckeln något mer.

... för sista gången?

Det är hemnyckeln som de låste ytterdörren med innan de begav sig ut i det okända. För vissa är den kanske det sista de har av ett hem som kanske inte ens finns kvar.

Men den ligger kvar i fickan.

För dem är hemnyckeln ett minne av hur livet brukade vara, innan flykten, och symbolen för hur livet skulle kunna vara igen.

Tillsammans kan vi hjälpa dem att hålla hoppet vid liv, hoppet om ett hem.

Vi jobbade båda inom sjukvården. Jag som apotekare och Ahlam som röntgenläkare. Jag drev eget företag och har också jobbat på sjukhuset i Homs, där vi bodde. Vi hade vårt eget hus, en egen bil. Vi satt ofta på balkongen och drack kaffe och åt frukost. Jag lekte med min son, som då var ett.

Varje torsdag besökte vi Al Rowda Café och på fredagar brukade vi titta på Al Wathba eller Al Karama, de två fotbollslagen i Homs.

När kriget bröt ut tog vi oss först till Jordanien, och sedan vidare med båt. Människorna som smugglade oss kastade våra söner överbord. Jag och Ahlam störtade i det kalla vattnet, lyckades få tag i pojkarna och simma in till en strand medan båten försvann bort. Vi tog oss sedan över steniga bergssluttningar i åtta timmar innan vi var i säkerhet.

Vi var väldigt trötta när vi kom fram till Sverige och behövde åka direkt till sjukhuset med vår ena son som blivit mycket sjuk. Men vi visste att vi kunde vara säkra här. Nu jobbar jag inom kommunen och föreläser om migration och integration, och min fru studerar kompletterande läkarutbildning på universitetet.

Vi vet att kriget i Syrien någon dag kommer ta slut, och då kanske vi åker tillbaka och hjälper till att bygga upp ett nytt Syrien. Att fortfarande ha kvar hemnyckeln ger oss hoppet att det ska hända.

Jag är rädd för att ens tänka på möjligheten att komma hem igen. Rädd för att kriget ska ha förstört allt. Att jag inte känner igen mitt hem, eller några ansikten på gatorna. Jag kanske inte känner igen mig alls längre…

Min mor och far vaknade alltid först på morgnarna. Far var på jobbet tidigt. Sen vaknade vi andra, jag och mina syskon. Vi gjorde oss i ordning för dagen, klädde på oss och dukade fram frukost, innan jag gick till universitetet och mamma tog min lillasyster till skolan.

Jag har ett distinkt minne av tonerna från pappas tanbur som han ofta spelade på. Hur min mors röst fyllde hemmet. Det var ett ganska lugnt liv i Ashrafiyeh i Aleppo. Vi hade allt vi behövde, hade många vänner och kände våra grannar väl. Jag har hört från några av dem, de är i Kurdistan-regionen nu.

Själv lyckades jag ta mig till Sverige. Det kändes säkert att komma hit, som att det här var platsen där jag kunde starta ett nytt liv. Men jag kan inte göra mig av med min gamla hemnyckel. Den symboliserar något för mig. För även om jag är rädd för alla minnena, så är den ett hopp om att ändå någon gång kunna komma tillbaka. Oavsett om jag känner igen mig eller inte.

Vem vill köpa en lägenhet där ISIS har sitt centrum? Nu hade vi tur och lyckades sälja lägenheten vi bodde i, trots att den med stor sannolikhet skulle bombas strax efter att vi gett oss av. Verkligheten är att det kostar pengar även att fly och vi behövde skrapa ihop allt vi kunde.

Vi hade stannat så länge som möjligt. Min lillebror höll på att gå ut högstadiet och jag skulle strax ta min gymnasieexamen. Det var viktigt för vår framtid, att gå ut skolan. Jag tänker ofta på det, drömmer om det, skolan och mina vänner i Syrien, hur vi brukade umgås och gå till marknaderna.

På TV hade vi sett allt som hände i Afghanistan, Palestina, Somalia och andra länder, och tänkte ganska länge att det inte kunde hända hos oss i Syrien. Även när det blev oroligt på andra ställen närmare oss så var Raqqa inte särskilt politiskt. Men det blev värre och till slut bestämde vi oss också för att ge oss av.

Pappa hade åkt i förväg till Sverige, det hade tagit tre månader för honom att ta sig hit, och vi skulle återförenas med honom här. Vi sålde lägenheten, och nycklarna försvann med den, men längtan efter att kriget ska ta slut, och att vi en gång ska kunna komma tillbaka, den har jag fortfarande kvar.

Mitt gamla hus finns fortfarande kvar, i en del av Aleppo som är mindre drabbat av bombningarna. Mina föräldrar bor där nu. Men det är svårt. Elen kommer och går, och allt blir dyrare hela tiden. Snart kommer de inte kunna bo kvar där.

När kriget bröt ut och jag lämnade lägenheten flydde jag först till Algeriet, trodde jag skulle kunna få jobb där. Jag visste inte vad som väntade, jag hoppades bara på att kunna ta mig till en trygg plats. I Algeriet fängslades jag och tvingades leva i en mörk källare. Jag gick ner 15 kg på två månader. Till slut lyckades jag ta mig vidare till Turkiet, och sedan i gummibåt över till Grekland, för att via Frankrike ta mig till Sverige. Här visste jag att jag kunde vara trygg.

Jag kommer ihåg fredagarna i Aleppo. Fredag är en helgdag, och vi brukade börja med fredagsbönen i moskén, och efteråt köpa med oss frukost hem – en sorts mannagrynsgröt som heter mamonie som vi åt med bröd och ost. Vi brukade också träffas på Café S för att se på fotboll, röka vattenpipa och spela kort.

Jag fick barn nyligen, och jag kämpar för att mina föräldrar ska kunna komma hit och träffa sitt barnbarn. Jag ber dem ofta att skicka bilder av lägenheten, så jag inte ska glömma bort alla detaljer. Jag drömmer om att en dag komma hem och överraska dem. Smyga in och helt plötsligt stå där framför dem i vardagsrummet. Det skulle gå. Jag har ju fortfarande nyckeln kvar.

I Idlib är det medelhavsklimat. Jag kommer så väl ihåg alla dofterna jag kunde känna vid huset om morgnarna. Hur blommorna doftade. Daggen. Jorden. Klövern på ängarna utanför. Vi brukade ses på ett kafé i närheten, några kompisar och jag, och prata, diskutera och skoja med varandra. Där fanns även en populär bazaar och moskén vi bad i varje vecka. Det var bra. Vi hade eget hus, bil, ett socialt liv.

När kriget kom försökte de få mig att gå med i armén. Jag var doktor i genetik och jobbade med arkeologi för UNESCO. Jag ville inte gå med i armén. Men jag kunde heller inte stanna kvar. Tillsammans med min familj flydde vi till Turkiet där jag lyckades få jobb. Jag sparade ihop nog med pengar för resan över till Grekland. På väg över Medelhavet började båten ta in vatten. Vi klarade oss, men hemnyckeln som jag fortfarande hade i fickan är än idag oxiderad av vattnet. Till slut tog vi oss till Sverige, där jag nu undervisar på Uppsala Universitet.

Innan kriget hade jag byggt på vårt hus i Idlib i 15 år, och när bomberna föll försvann allt på bara några sekunder. All sten, alla möbler, alla mina växter. Hemnyckeln är det enda jag fortfarande har kvar.