82-årig kvinnas flykt från luftangrepp i Ukraina

När striderna rasar runt hennes by i regionen Donetsk i Ukraina i augusti, gömmer sig 82-åriga Nina Ryazantseva — även kallad "Baba Nina" — i källaren.

Hon har varit där i veckor, hungrig och isolerad, sedan rykten börjar spridas om att ryska styrkor närmar sig byn. 

Ett hem i spillror

Nina har vägrat lämna huset hon byggt med egna händer, sten för sten. Men den 9 augusti förändras allt. 

En explosion skakar marken. På några sekunder förvandlas hennes livsverk till en hög av bråte.

Skakad och bedövad av explosionen tar hon sig ut ur rasmassorna och flyr med endast sina dokument, några foton och en papperslapp med sitt nödnummer. Hon har skrivit samma nummer på sina händer och armar. 

— Om jag inte överlever och papperet försvinner, vill jag att den som hittar mig vet vem de ska ringa, berättar Nina.

Sedan augusti har luftangrepp och strider från ryska styrkor ökat i Donetsk som delvis varit ockuperad sedan 2014. 

En by i lågor

— Min by, Serhiivka, är helt nedbränd, inte ett enda hus har klarat sig, berättar Nina med tyngd i rösten. 

Hennes ord speglar ödet för många byar i Donetsk — en region där över 111 000 människor har tvingats fly sedan augusti. 

För familjer som stannar kvar väntar en vardag utan nödvändigheter som vatten och elektricitet.

Från traktorförare till flykting

Trots sin motvilja att lämna Serhiivka präglar stora delar av Ninas tidigare liv av rörelse — både för äventyr och överlevnad. 

Född i Zhytomyr, en region i nordvästra Ukraina, växer hon upp under en tid när människor färdas långa sträckor i jakt på arbete och möjligheter. 

Traktorförare i Kazakstan

Vid 22 års ålder reser hon till Kazakstan. Hon arbetar som traktorförare och mekaniker.

— Jag är en av få kvinnor som arbetar i fältet på den tiden. Jag minns hur jag klarar de tuffa körtesterna på traktorerna. För mig var det inte bara ett jobb, det handlade om att tänja på gränser och leva på mina egna villkor, berättar hon stolt.

Den dramatiska flykten

När hon till slut lämnar det som återstår av Serhiivka följer hon trädlinjen och hukar sig när hon måste korsa öppna fält.

— Jag går hukad för att undvika att bli upptäckt av drönare eller hamna i korseld. Jag sätter mig ner så fort jag känner av ett hot. Det är skottlossning från båda sidor, förklarar Nina. 

När hon äntligen stöter på två män har hon redan lagt tiotals kilometer bakom sig. 

— När de frågar hur jag hade tagit mig så långt, sa jag 'Jag känner varenda fält i den här regionen utantill'.

Nina förs till slut till ett transitcenter i Mezhova i regionen Dnipropetrovsk, som stöds av UNHCR. 

Som ett av de huvudsakliga centren för evakuerade får Nina och hundratals andra välbehövlig hjälp och stöd.

Serhii Petrovskyi, som leder UNHCR:s partnerorganisation Proliskas kontor, berättar att de flesta evakuerade från Donetsk anländer i chocktillstånd.

— De har förlorat sina hem, många är separerade från sina familjer. De vet inte vad som kommer härnäst. Stressen är överväldigande, och många kämpar för att hantera situationen, berättar han.

Styrka trots allt

För Nina blir transitcentret en plats där hon äntligen kan äta en ordentlig måltid, duscha och sova bekvämt.

— För första gången på länge känner jag mig trygg och utvilad, säger hon.

Trots sina prövningar förblir Ninas röst stark och livfull, och fyller rummet med samma energi som hon en gång gav till fälten. 

Även efter sitt nomadiska liv hade hon aldrig kunnat föreställa sig att hon en dag skulle behöva fly till fots genom ruinerna av sin älskade by. 

Ett liv av hårt arbete har gett henne en styrka och självtillit som mer än väl räckte till uppgiften.

— Varför tror ni att jag fortfarande bär träningskläder? frågar hon. "Jag kan fortfarande springa ifrån hälften av ungdomarna. Jag kanske inte står lika rak längre, men jag är fortfarande stark!"

Av Chadi Ouanes i Dnipro, Ukraina

Källa: UNHCR