Sexslavar och gängvåld i Honduras

Hur långt kan en mamma gå för att skydda sin dotter från att bli en gängledares sexslav?

Priscilla gjorde allt hon kunde. Till slut lyckades hon rädda sin dotter. Men det var till ett högt pris.

Kriminella gänget Mara

Priscillas familj levde en gång ett fridfullt och glatt liv i Honduras. Hon och hennes man drev ett familjeföretag som gjorde bakverk, färska juicer och kakor.

Sen kom det kriminella gänget Mara - även känd som Pandilla – till grannskapet.

Först oroade sig inte Priscilla. Maran bråkade inte med dem, utan störde bara personer som gjorde olagliga saker.

Det förändrades snabbt.

Trakasserier, mord och utpressning

Maran började trakassera affärsägare, skrämde och utpressade dem med en så kallad "krigsskatt" (war tax).

Företagares hem och affärer plundrades. Om någon vågade motsätta sig gänget, dödades de och kroppen dumpades i floden.

Priscillas vän och granne var en av dem som motsatte sig gängets utpressning. Hon och hennes två barn dödades.

Maran visar ingen nåd

Maran visar ingen nåd, inte ens mot barn, som de ofta rekryterar som informatörer och spioner.

Skydda familjen

Efter att hennes vän mördades visste Priscilla att hon var tvungen att vidta åtgärder för att skydda sin egen familj.

Hon sa till gänget att hon skulle ge dem vad de ville, bara de lämnade hennes familj ifred. De kom överens, men lugnet varade inte länge.

Några dagar senare bråkade en annan granne med gänget mitt i natten. Skott avlossades. Polisen kom och förde bort familjen.

Gänget kom tillbaka nästa dag och brände ner huset.

Priscilla hoppades att hennes överenskommelse med Maran skulle hålla i sig. Men de ville ha mer än pengar.

Dotter utvald som ”flickvän”

Priscilla var ensam hemma när en främling kom in och viftade med en pistol. Hon försökte att inte visa sin rädsla när han bad om hennes äldsta dotter. Han berättade för henne att den unga kvinnan hade blivit utvald för att bli hans chefs "flickvän".

Priscilla skakade av rädsla när hon försökte förklara att hennes dotter inte var hemma och att hon inte visste när hon skulle komma tillbaka.

Kvinnliga mordoffer

Honduras är det land i världen med flest kvinnliga mordoffer - de flesta under 24 år. Gruppmedlemmar tar ofta "flickvänner" som de våldtar, misshandlar och dödar.

Den natten bestämde Priscilla och hennes man att det var nödvändigt att göra något snabbt. De började planera sin flykt, men det var inte så lätt med en affär, ett hus och fyra barn att ta hand om.

"Väntar du på att de ska döda er allihop?"

Några dagar senare hände något som fick dem att inse att de inte kunde vänta längre.

Priscilla arbetade i bageriet när en man kom in och bad om vatten för att tvätta sig. Hans händer var täckta av blod. När han stod över handfatet och lät vattnet färgas rött frågade han var hennes dotter var.

Priscilla sa att hon inte visste, men budskapet var tydligt.

När mannen gick ringde hon sin bror. Hon var livrädd. "Väntar du på att de ska döda er allihop?" frågade han och insisterade på att de genast måste fly.

Priscilla stängde sin affär, packade ihop sina saker och flyttade sin familj till ett annat område i samma stad.

Identifiera en kropp

Ett tag verkade det som att de skulle komma tillbaka till vardagen igen. Men då fick hon ett samtal från polisen som bad henne att identifiera en kropp som hade torterats svårt. Det var hennes bror.

Mitt i pistolstrid

Hon såg inget slut på det fruktansvärda våld som plågade landet. När hon gick för att lämna sina barn på skolan hamnade de mitt i en pistolstrid mellan två rivaliserande gäng.

Hon hade förberett sina barn för en sådan situation. De visste att de skulle springa och gömma sig så att de inte skulle träffas av kulor.

Barnen såg flera människor skjutas ihjäl på gatan från sitt gömställe.

När Priscillas man äntligen hittade barnen var de i chock. Föräldrarna tog dem ut ur skolan och behöll dem hemma.

Fullständig förtvivlan

Priscilla kände fullständig förtvivlan. Fanns det ingen plats där de kunde vara säkra?

De hade nästan inga pengar kvar eftersom nästan allt hade gått till "krigsskatten".

Hon visste att de bara hade dagar eller timmar innan Maran skulle komma för att hämta hennes dotter - och hon skulle inte kunna stoppa dem.

Hon och hennes man tog det svåra beslutet att lämna allt bakom sig – hemmet, sin affärer, sina vänner och släktingar - och lämna Honduras för alltid.

Buss till Mexiko

Den natten la de alla sina besparingar på bussbiljetter för hela familjen. De kom så långt som Hidalgo på gränsen till Mexiko. En främling skjutsade de resten av vägen till Mexikanska flyktingorganet (COMAR).

”En bicho rara” (knäppis)

De var äntligen säkra, men Priscillas mådde inte bra. Den extrema stress hon varit under de senaste åren resulterade i ett nervöst sammanbrott när de fyllde i sina flyktingansökningar.

– Jag var förlorad och rädd. Jag kände inte någon, och jag kände mig som en bicho raro [knäppis]. Jag skrev snabbt under alla papper så att vi kunde gå ut och gråta utan att folk tittade på oss.

Extrem stress

Hennes man försökte trösta henne och sa att allt skulle bli bättre nu. Men det kommer att ta tid innan Priscilla och hennes barn återhämtar sig från de hemskheter de har upplevt.

Barnen visade också tecken på extrem stress. De drabbades av magbesvär, migrän och hjärtklappning under de första veckorna i Mexiko.

Ett nytt liv är möjligt

Trots alla besvär inser Priscilla och hennes familj att ett nytt liv är möjligt, och att det blir bättre.

De vet att de ska vara tacksamma över att de har varandra, och blir vana vid den ovanliga känslan av säkerhet.

Stöd från UNHCR

UNHCR-personal i området har varit stöttande och besöker ofta familjen. Priscilla får kontantstöd från UNHCR. Det hjälper till att betala mat och hyran för deras lilla lägenhet.

Flyktingstatus

Och slutligen har goda nyheter kommit – deras ansökan om flyktingstatus har godkänts.

De kan stanna i Mexiko, låta sina barn återvända till skolan och kanske starta ett företag igen.

Långsamt kan deras liv återvända till det normala, med lugn och nya möjligheter.

Alla namn har ändrats för att skydda personerna.