Skip to main content

Skyddar världens flyktingar.

Doaa överlevde sin värsta mardröm på havet

Mars 7, 2018

Utdrag ur Melissa Flemings bok "Hopp, Doaas flykt till Sverige" om Doaa Al Zamels som överlevde en dramatisk och livsfarlig flykt från Syrien.

Melissa Flemings bok handlar om Doaa Al Zamels skakande flykt över Medelhavet.
Foto: Elena Dorfman
Melissa Flemings bok handlar om Doaa Al Zamels skakande flykt över Medelhavet.

Doaas flykt till Sverige

Melissa Fleming, UNHCR:s talesperson, har skrivit boken "Hopp, Doaas flykt till Sverige" om den otroliga berättelsen om Doaa Al Zamels som överlevde en dramatisk och livsfarlig flykt från Syrien.

Bokens originaltitel är "A Hope More Powerful Than the Sea".

Melissa har också gjort ett uppmärksammat TedTalk om Doaa - A boat carrying 500 refugees sunk at sea. The story of two survivors

Utdrag ur boken Doaas flykt till Sverige

Klockan elva på kvällen stannade de till, en halv kilometer från en tom sandstrand.

– Ut med er och spring till stranden! ropade smugglarna.

En efter en gick passagerarna ut ur bussen. Hundratals människor stod både framför och bakom dem. Bassem sparkade av sig sina flip-flops, tog Doaas hans och rusade ut i vattnet.

En träjolle, tre och en halv meter lång, rörde sig mot dem. För att nå den var de tvungna att kämpa sig genom vågor tills vattnet nådde upp till Bassems axlar. De nådde jollen och Bassem drog sig upp över relingen medan en smugglare lyfte Doaa.

Hundratals människor befann sig redan på båten när Doaa och Bassem kom ombord. De fick veta att många av resenärerna med sina trötta ansikten redan hade varit på båten i flera dagar. De hade drivit runt på havet i väntan på att Doaa och Bassems grupp skulle ansluta, så att de kunde fylla varje kvadratcentimeter av båten.

Det var sent på eftermiddagen den tredje dagen när en dubbeldäckarbåt närmade sig. En av smugglarna förklarade att vågorna var för höga för så många människor i samma båt och att gruppen måste delas upp. Tillsammans med 150 andra bytte Doaa och Basem båt.

De hade blivit tillsagda att resan skulle ta max två dagar. Nu hade fyra dagar redan gått.

– Hur länge till? frågade någon.

– Bara nitton timmar till så kommer vi att nå Italien, försäkrade kaptenen.

Passagerna jublade när de hörde detta.

– Inshallah, om gud vill, kommer vi ta oss till Italien.

Några timmar senare, Doaa hade slumrat till när hon väcktes av ljudet av en motor och män som ropade förolämpningar med egyptisk dialekt. En blå fiskebåt närmade sig med full fart. Doaa såg tio män ombord – klädda i vanliga kläder – inte som smugglarnas helsvarta.

– Era hundar! Jävla byrackor! Stanna båten! Vart tror ni att ni är på väg? Ni borde ha stannat kvar för att dö i ert eget land, skrek de.

Med ögon fyllda av började de plötsligt att slunga träplankor mot passagerna i flyktingbåten. Doaa stirrade i skräck på båten som kom emot dem i full fart.

Runt omkring dem greps passagerare av panik och kastade sig över flytvästarna. Förtvivlade böner avbröts av skräckslagna skrik och barn som grät.

Båten som rörde sig mot dem ökade farten. Den rammade in i sidan där Doaa och Basem stod. Metall gnisslade och trä knakade precis under.

Stöten var så kraftig och plötslig att den kändes som ett missilangrepp. Doaa snubblade framåt och trillade nästan över relingen. Bassem fick tag i henne. Andra hade inte samma tur – de ramlade omkull och slog sig i det hårda däcket.

I tumultet tappade Doaa sin flytväst. Hon rusade runt och letade efter den när Bassem drog henne mot sig. Hon insåg att båten började lägga sig på sidan.

– Åh Gud. Inte vatten. Inte drunkna. Låt mig dö nu och inte hamna vattnet, tänkte Doaa.

Båten attackerades igen. När båten rammade in i sidan på Doaas båt gjorde det skrangliga fartyget en plötslig, våldsam störtdykning i havet.

Bassems hand rycktes ur hennes när han kämpade för att återfå balansen. Doaa förlorade honom ur sikte i massan av människor som störtade framåt.

Halva båten var redan under vatten och sjönk snabbt. Doaa tänkte på de hundratals människor som var instängda i fartygsskrovet.

– De är dödsdömda, tänkte Doaa och höll sig fast i relingen i den sjunkande båten, och det är vi också.

Hon hörde skrik runt omkring sig som enbart dämpades av ljudet från båtmotorn.

Människor grep förtvivlat efter allt som flöt – bagage, vattendunkar, till och med andra människor och drog dem med sig ner.

Doaa la märke till att havet runt henne hade färgats rött. Hon insåg att människor sögs in i båtpropellern och slets sönder av bladen.

Överväldigad av panik och skräck började Doaa ropa efter Bassem. Några långa sekunder senare hörde hon hans röst.

Doaa vände huvudet mot ljudet och fick syn på honom i vattnet. Hon ville ta sig till Bassam men kunde inte förmå sin kropp att hoppa i vattnet. Båten sjönk i en vinkel som drog henne mot den snurrande propellern.

– Släpp taget, annars kommer du också att dras in i den! skrek Bassem.

Hon blundade, öppnade sina händer och föll baklänges med armarna och benen utsträckta när hon slog i vattnet. Hon flöt på rygg i några sekunder och kände hur någon drog i hennes slöja, som gled av hennes huvud och ner mot i havet.

När hon låg och flöt på rygg kände hon hur något drog i topparna; av hennes långa hår under vattnet.

De som drunknade där nere var bortom rim och reson och grep efter allt inom räckhåll för att försöka dra sig upp till ytan. De drog Doaas huvud under vatten. På något sätt lyckades hon fösa undan deras händer.

Då fick hon syn på Bassem som simmade emot henne med en blå badring. En sån som småbarn använder i poolen.

– Sätt den här över huvudet så att du kan flyta, sa han.

Av de 150 människor som varit ombord överlevde mellan 50 och 100 attacken och flöt omkring på havet.

När solen gick upp nästa dag upptäckte Doaa att natten hade tagit minst hälften av de överlevande.

Den här berättelsen är ett utdrag ur boken Hopp – Doaas flykt till Sverige av Melissa Flemming.

Källa: unhcr.org - The death boats: A survivor’s tale

Av: Ulrika Forsberg, Webbansvarig