UNHCR:s hjälparbete i Burma

Vi har ställt några frågor till Bertrand Blanc, chef för UNHCR:s kontor i Haiti, som åkte till Burma för att hjälpa till under den humanitära katastrof som utspelar sig  i landet.

I november anlände han till Burma och är nu en del av UNHCR:s räddningsstyrka som hjälper offren som är utsatta för våldet i delstaten Rakhine.

Berätta om den pågående krisen i Burma

Det är en kris som grundar sig i intolerans mellan olika etniska och religiösa  grupper, där majoriteten är buddister från Rakhine och minoriteten är den muslimska folkgruppen Rohingya.

Rohingyas lever som statslösa i Burma, och anses av FN vara den mest förföljda folkgruppen i världen. Våldsamheterna började i juni 2012 och fick förnyad kraft i oktober. Det gjorde att tusentals människor tvingades på flykt och många statslösa rohingyer blev av med sina grundläggande rättigheter.

Det är slående att se ett sådant extremt våld mellan två grupper i samma land - en mobb av människor attackerar andra byar, bränner ner hus och dödar hundratals människor, däribland kvinnor och barn.

Den här konflikten är en följd av årtionden av diskriminering av de muslimska rohingyer som inte ens har erkänts som en av de officiella etniciteterna i Burma.

Vad gör UNHCR för att hjälpa dem?

UNHCR har en stark närvaro i Burma. Vi delar ut  presenningar, förnödenheter och tusentals tält. Vi har också byggt  hundratals tillfälliga boenden under de senaste månaderna och leder arbetet med att ge skydd till dem som har tvingats lämna sina hem på grund av våldet.

UNHCR:s räddningsstyrka bevakar oroliga områden och jobbar för att regeringen ska ge dem som är på flykt i landet (internflyktingar) skydd.

Vilken är din roll?

Jag är chef för fältkontoret och ansvarig för alla frågor som rör bland annat administration, säkerhet, logistik och personal. Jag koordinerar insatserna, samarbetar med myndigheterna och ansvarar för kommunikationen med andra organisationer för att säkerställa att hjälparbetet sköts på bästa sätt.

Vilka utmaningar har du stött på?

Internflyktingar har inte någon rätt att röra sig fritt och är i stort behov av mat, skydd, sjukvård och tak över huvudet.

Människornas rörelsefrihet är begränsad på grund av osäkerhet och utegångsförbud, liksom av spänningarna  mellan folkgrupperna.

Vilken inverkan har avståndet mellan byarna och floden Rahkhine haft på UNHCR:s insatser?

Vissa platser är tre timmar bort med motorbåt, andra fyra timmar med bil. Om tidvattnet  är för lågt, är vissa platser inte tillgängliga över huvudtaget. Detta leder till allvarliga problem för internflyktingarna, som då inte har tillgång till sjukvård.

Vad har varit den viktigaste insatsen hittills?

Att ha satt upp tusentals tält. Ett tält är det första riktiga skyddet för en familj. Det är alltid bättre än en presenning. Förhandlingar med regeringen är också viktiga för att säkerställa att alla gruppers mänskliga rättigheter följs.

Du måste höra en massa historier om vad människor har råkat ut för

Ja. Det bor en liten pojke i byn Pauktaw vars föräldrar mördades framför hans ögon när de försökte fly med båt. Han är allvarligt traumatiserad och gråter större delen av natten, tre månader efter händelsen.

UNHCR träffade pojken under ett fältbesök till ett avlägset läger. Han är extremt sårbar och kommer att få stor hjälp från UNHCR som bland annat kommer att  ge honom  psykiskt stöd.

Hur ser du på ditt första uppdrag under en humanitär katastrof?

Arbetet är intensivt och tufft, hela dagen ... varje dag ... i månader, långt från familj och vänner. Samtidigt är det oerhört givande. Jag skulle ha blivit affärsjurist, men då hade man aldrig fått uppleva den  känslan man får av att arbeta med en organisation som UNHCR.