• En mamma flyr med sin bebis över ett översvämmat fält på gränsen mellan Myanmar och Bangladesh.
    En mamma flyr med sin bebis över ett översvämmat fält på gränsen mellan Myanmar och Bangladesh.
  • Rohingya-flyktingar berättar om nedbrända byar i Burma. Många flyr med båt till Bangladesh. / September 2017
    Rohingya-flyktingar berättar om nedbrända byar i Burma. Många flyr med båt till Bangladesh. / September 2017
  • Rohingyer korsar floden Naf River mellan Myanmar och Bangladesh på en hemmagjord flotte. De är på mot mot flyktingläger i Bangladesh.
    Rohingyer korsar floden Naf River mellan Myanmar och Bangladesh på en hemmagjord flotte. De är på mot flyktingläger i Bangladesh.
  • En äldre kvinna blir buren över gränsen från Myanmar till Bangladesh.
    En äldre kvinna blir buren över gränsen från Myanmar till Bangladesh.
  • Flyktinglägret Kutupalong i Bangladesh, november 2017.
    Flyktinglägret Kutupalong i Bangladesh, november 2017.

Rohingyer från Myanmar: ett år av hopp och lidande

På ett år har mer än 720 000 barn, kvinnor och män flytt från våld i Myanmar (Burma) till Bangladesh. Där lever de under svåra förhållanden och är fortfarande i behov av skydd och hållbara lösningar.

På flykt med bebis

När flera byar i Myanmar brändes ner tog Tahara med sin fyra månaders bebis ut i monsunregnet i ett desperat försök att fly till Bangladesh.

– Vi var fast i regnet. Vi tvingades att gömma oss under ett träd i två nätter. Allt vi hade var lite gammalt ris. Jag hade en bebis som behövde mjölk, minns Tahara som är rohingya-flykting från Myanmar.

Tahara och hennes bebis var bland de första som anlände till Bangladesh. Hon bytte sina smycken och andra ägodelar för att fly från Myanmar i båt.

– Vi var tvungna att korsa gränsen med en båt så jag betalade pengar. Jag fick också ge bort mina örhängen, säger hon.

Ett år senare

För ett år sedan – den 25 augusti 2017 – förvärrades våldet i delstaten Rakhine i Myanmar. Förstörelse och fruktan har sedan dess drivit över 720 000 flyktingar till Cox’s Bazar i Bangladesh.

Under en period anlände tiotusentals flyktingar – som Tahara och hennes bebis – till Bangladesh varje dag, i en av de snabbast växande flyktingkriserna på många år.

På en månad hade nästan 500 000 barn, kvinnor och män flytt över gränsen, med synliga rökmoln från pyrande byar i Myanmar.

Många vandrade i flera dagar över Mayubergen. Andra paddlade på hemgjorda flottor över floden Naf River, den naturliga gränsen mellan Bangladesh och Myanmar. Några simmade.

Gravida kvinnor och män med skottskador och knivsår anlände till Cox’s Bazar. Bland de mest utsatta var de ensamma barnen som skiljts från sina föräldrar och familjerna som bar sina äldre släktingar.

Folkgruppen rohingya

Som nästan alla flyktingar i Bangladesh tillhör Tahara folkgruppen rohingya, en statslös muslimsk minoritet från Myanmar som länge varit utsatta för diskriminerande lagar, och politik som nekar dem medborgarskap, grundläggande rättigheter och chansen att leva normala, värdiga liv.

Flyktingläger växer upp

Flyktingarna anlände till lägren Kutupalong och Nayapara i spöregn. De var utmattad, utmärglade och i akut behov av mat, vatten och skydd.

Regeringen höll gränsen öppen och startade massvaccinationer av barn medan invånarna mobiliserade nödhjälp till flyktingarna.

Invånarna öppnar sina hjärtan

Bilar, lastbilar och bussar rullade in från hela landet. Fabriksarbetare, företag, kyrkor och organisationer skickade livräddande ris, bönor, vatten, kläder och presenningar som delades ut till flyktingar som köade i lera.

I Cox’s Bazar gav småbrukare mark till flyktingar för att bygga tillfälliga bostäder.

Invånarna öppnade sina hjärtan. De räddade flest liv, minns Anupam Das Anup som arbetar för regeringen vid lägret i Cox's Bazar.

UNHCR ökar insatserna

För att stödja regeringen ökade internationella organisationer sina insatser - snabbt. I slutet av september hade UNHCR, FN:s flyktingorgan, fördubblat sin personal i Cox’s Bazar och skickat mer än 1 500 ton nödhjälp som filtar, liggunderlag, presenningar, tält och köksutrustning till Bangladesh.

– De har absolut ingenting. Aldrig tidigare under mitt yrkesliv har jag sett människor som har så lite. De behöver allt, berättar FN:s flyktingkommissarie Filippo Grandi under ett besök i Cox's Bazar i september 2017.

Flyktinglägret Kutupalong

Inom några veckor hade ett stort läger – med en befolkning större än Lyon, Frankrikes tredje största stad – vuxit upp på kullarna kring Kutupalong.

Det var brist på boende, vatten och toaletter, tillgång till grundläggande tjänster och säkerhet för kvinnor och flickor. Tillsammans med partner byggde UNHCR tusentals toaletter och borrade brunnar för att få rent vatten.

För att undvika spridning av smittsamma sjukdomar – från akut diarré till mässlingen och difteri – arbetade UNHCR och frivilliga flyktingar dygnet runt med att bygga hälsokliniker och vårdcentraler.

Redan från de första veckorna av krisen tog sjukvårdspersonal hand om flyktingar som hade bevittnat ofattbara fasor och förluster.

Under de månader som följde blev fler tjänster tillgängliga för människorna i lägret – som skolor, säkra platser för kvinnor och flickor och praktiska yrkesutbildningar.

– Jag gillar att sy och jag behöver en inkomst, berättar Laila Begum, 25 år, ensamstående mamma som går en kurs för kvinnor i sömnad. De lär sig att sy fisknät och mössor som de kan sälja.

Monsunregn

När monsunsäsongen startade i Bangladesh, ett av de länder i världen som drabbas mest av naturkatastrofer, arbetade UNHCR i kamp mot klockan för att skydda flyktingar som bodde på osäkra bergssluttningar. 200 000 människor levde på platser som var utsatta för jordskred och översvämningar.

Kutupalong – Bangladesh sjätte största stad

För att stärka flyktinglägret Kutupalong – som nu har växt till Bangladesh sjätte största stad – samarbetade UNHCR med Världsmatprogrammet (WFP) och Internationella organisationen för migration (IOM) för att reparera skadade vägar, dränera och stabilisera bergssluttningar.

Flyktingar arbetade dygnet runt med att stärka sina bostäder. Med stöd från ingenjörer och militären har flyktingarna hjälpt till att bygga eller reparera över:

  • två kilometer broar
  • 32 kilometer väg
  • 45 kilometer trappsteg
  • 63 kilometer stödmur
  • 91 kilometer dränering för att leda bort vatten.

– Vi brukade gå genom lera, säger Hafiz, 30 år, efter en paus från att bygga om en bambubro som är en av huvudlederna i Kutupalong. När han kom till Bangladesh i oktober, efter en 14 dagars resa förbi döda kroppar, var det brist på vatten. "Nu har vi broar, bättre toaletter, mer mat och dricksvatten", sa han.

Insatsen från människor som Hafiz gjorde det möjligt för 24 000 flyktingar att flytta till säkrare områden, bort från översvämningar och jordskred. Det har förhindrat otaliga dödsfall.

Ett år senare är hjälpinsatserna fortfarande fokuserade på möta människors massiva humanitära behov.

Mer stöd behövs för att fortsätta dela ut nödhjälp. I början av augusti 2018 var bara 33 procent av behoven finansierade.

Återvända frivilligt

Målet är att flyktingar frivilligt ska återvända till sina hem i Myanmar, när situationen tillåter dem gör det på ett säkert, värdigt och hållbart sätt.

Framsteg krävs

UNHCR arbetar med myndigheterna i Myanmar för att skapa dessa villkor i delstaten Rakhine. Det krävs stora framsteg för att hantera de grundläggande orsakerna till krisen – som att ge fri rörlighet, säkerhet och en väg till medborgarskap för alla folkgrupper.

Under tiden behövs mer internationellt stöd för att öka hjälpen i Bangladesh från humanitärt och dagligt stöd, till att ta itu med utmaningar på längre sikt, som att erbjuda försörjning, utbildning, registrering och stödprogram för de mest utsatta – barnen, kvinnorna och de äldre.

För volontären Kurshida skulle chansen att få en formell utbildning förändra hennes liv.

– Vi är duktiga människor. Vi vill få en utbildning så att vi har makten att tala för oss själva, berättar hon.

Källa: Rohingya refugees mark a year of suffering and hope

Ulrika Forsberg

Webbansvarig