Landminor, undernäring och kolera – vardagen i krigets Jemen

UNHCR:s Bathoul Ahmed beskriver några av de skräckfyllda fasor som hon har bevittnat under arbetet i krigshärjade Jemen.

En vardag i Jemen

Jag har arbetat i flera akuta kriser och följt nyheter om konflikten i Jemen i åratal. Men ingenting som jag har läst eller upplevt kunde ha förberett mig för omfattningen av det mänskliga lidandet som väntade mig när jag kom till Jemen för tre månader sedan.

Innan jag kom till Jemen visste jag att 20 miljoner människor inte har tillräckligt med mat och att 10 miljoner av dem lider av extrem hunger.

Men det var först när jag hörde gråten från den undernärda åtta månader lilla flickan och såg desperationen i mammans ögon, eller lyssnade på när en pojke beskrev explosionen av en landmina som dödade hans bästa vän – det var först då som omfattningen av mänskligt lidande träffade mig med full kraft.

Enligt FN behöver 7,4 miljoner av Jemens befolkning hjälp med att behandla eller förebygga undernäring, av dem är 4,4 miljoner i akut behov.

FN har bekräftat att mer än 6 700 barn har dödats eller sårats sedan konfliktens början.

Som kommunikationschef för UNHCR – baserad i hamnstaden Aden – är en del av mitt jobb att försöka hjälpa omvärlden att förstå vad som händer med Jemen och dess stolta människor genom att dela med mig av vad jag bevittnar och hör.

En av de första sakerna som slog mig var landets svindlande skönhet. Milsvida sträckor av orörd kust och vita sandstränder med höga bergskedjor i bakgrunden. Granatäpplen fyllda med rubinfärgad saft, skaldjur som slår allt i världen och floder av honung i varje nyans av guld.

Ställd mot den otroliga natursköna miljön står en chockerande grad av fattigdom och nöd. Bevisen av nästan fyra års hårda strider syns överallt.

När du färdas genom Aden ser du att inte en enda byggnad som har lämnats omärkt av bombskador eller beskjutning. Nästan varje vuxen man bär ett automatgevär över axeln.

FN har beskrivit situationen i Jemen som världens värsta pågående mänskliga katastrof. Den som följer nyheterna kan rubrikerna – civila dödade och skadade, förstörda hem och hungriga barn. Det dagliga livet i ett krigshärjat land är svårare att förmedla.

Det finns så mycket lidande här som förvärras av massflykt.

3,3 miljoner människor är på flykt och kämpar för att överleva långt borta från sina hem.

Det finns mat, men de flesta vanliga människor har helt enkelt inte råd att handla. Familjer har berättat för mig hur undernäring innebär att en mamma inte producerar tillräckligt med mjölk för att amma sitt barn, och de har inte råd med mjölkersättning.

Ekonomin ligger på gränsen att kollapsa – och det är bara en del av historien.

En fjärdedel av Jemens barn går inte i skolan.

Sedan slutet av 2016 har mer än 1,3 miljoner misstänkta kolerafall och nästan 2 800 dödsfall rapporterats – det värsta utbrottet av kolera i modern tid.

Lägg till de mentala och psykiska skador som nyhetsinslagen inte kan förmedla. Män, kvinnor, pojkar och flickor lider av svår ångest och depression. Föräldrar kan inte längre försörja sina barn.

I ett samhälle där män traditionellt sett försörjer familjen har den förlusten av status en allvarlig inverkan – bland annat en ökning av våld i hemmet.

UNHCR hjälper till med psykosocialt stöd på kliniker och med mobila uppsökande insatser, men det är stor brist på psykiatriker och vårdcentraler. Det lämnar många patienter utan nödvändiga mediciner eller möjlighet för återbesök.

50 procent av sjukhusen i landet fungerar inte och saknar livsviktiga läkemedel.

Förtvivlan är genomträngande.

Jag har träffat människor som bor under bar himmel på stenig mark, utsatta faror – med temperaturer på 40 grader. Människor som inte har någon annanstans att ta vägen.

Ett ökande antal familjer på flykt lever i det vi kallar "spontana läger" – utan fast grund och tillgång till vatten eller toaletter.

Jag har sett tältläger i Libanon och Irak men inget som det här. Det finns knappt material för att bygga upp något som står stadigt. Rangliga skydd byggs upp med hjälp av det som finns – skrot, skräp, kartonger, grenar, plastpåsar.

Förra veckan träffade jag Salah – en blyg, tystlåten tonårskille från Taiz, en stad i sydvästra Jemen. Jag hittade honom i ett av de spontana lägren där tusentals människor på flykt från strider i Taiz och hamnstaden Hodeidah nu lever.

Salah flydde från sitt hem med sin mormor och syster för ett år sedan. Han lämnade sina föräldrar bakom sig – de ville inte lämna sitt hem och sin boskap.

Salah bor i en tältkoja som han har hjälpt till att bygga – ett utrymme för litet för att stå upprätt. Det är det bästa familjen klarar av. 

– Det är min plats, nästan som ett eget rum, berättar han till mig.

Att stå bredvid Salahs hem, är att förstå vad det innebär att inte ha något. Hans enda ägodelar är kläderna som han har på sig och den grundläggande nödhjälp som UNHCR delar ut till familjer i det här lägret.

Nästan alla i lägret flydde från sina hem utan någonting – i många fall även utan sina skor. Människor är helt beroende av hjälp.

Liksom många av de historier jag har lyssnat på i Jemen är Salahs berättelse inte en enkel sak att höra eller förmedla.

För ett och ett halvt år sedan var Salah och hans bästa vän Kareema ute med fåren i en dal nära deras hem i Taiz. Kareema hittade en grej på marken. Hon var nyfiken och – som alla barn skulle ha gjort – plockade upp den.

– Vi visste inte vad det var. Vi trodde att vi kunde leka med den. En minut senare exploderade den, berättar Salah för mig.

Det var en landmina som exploderade.

Kareema dog direkt, Salah förlorade sitt vänstra ben och sin hand.

– När jag vaknade låg jag på sjukhus. Mina tarmar hängde ut. Jag opererades flera gånger ... när jag insåg att jag hade förlorat mitt ben och min hand blev jag förkrossad, mumlar han till mig.

Kriget i Jemen har berövat barn som Salah sin barndom.

När vi skildes åt fylldes jag av känslor av förödelse och raseri, medveten om att livet sannolikt inte kommer att bli bättre för honom – och tusentals andra människor i Jemen – inom snar framtid, med tanke på omfattningen av krisen.

FN uppskattar att 24 miljoner människor i Jemen just nu behöver någon form av humanitär hjälp – det är 80 procent av befolkningen. Organisationer som UNHCR, som arbetar för att hjälpa dem behöver cirka 39 miljarder kronor (4,2 miljarder USD) för att ge livräddande stöd till de mest utsatta under 2019.

Kriget har utplånat ekonomin och förstört försörjning och liv. Med stigande matpriser och få möjligheter att arbeta, kan människor i allt mindre grad uppfylla sina grundläggande behov.

Fattigdomen ökar dramatiskt. Cirka 81 procent av Jemens befolkning lever nu under fattigdomsgränsen. Allt fler familjer på flykt som bor i hyreslägenheter står inför hotet om vräkning medan skulderna växer.

UNHCR:s fältarbetare bedömer människors största behov. Det vi har sett är att allt fler tar till negativa överlevnadsvanor som tiggeri, barnarbete och barnäktenskap. Särskilt när det gäller flickor ses det som ett av de få alternativ som familjer har för att klara de ekonomiska svårigheterna.

UNHCR ger skydd och delar ut nödhjälp i hela landet – akuta nödbostäder och kontantstöd till utsatta familjer hjälper dem att överleva.

Omfattningen av den här krisen ligger bortom allt som jag någonsin sett. Vi fortsätter att hjälpa de mest sårbara. Eftersom konflikten fortsätter, är verkligheten den att vi inte kan nå alla.

Källa: This is the shocking scale of human suffering I’ve seen in Yemen

Du kan hjälpa Jemen

Barn som Salah är på flykt från bombattacker och flyganfall i Jemen. Inbördeskriget har slagit landet i spillror.

Du kan hjälpa. Det kan kännas hopplöst – din gåva gör skillnad. Barn som Salah behöver all hjälp de kan få.

180 kronor räcker till att två flyktingar i Jemen får näringsrik mat i en månad.

• Bli månadsgivare och hjälp människor på flykt varje dag, året runt.
• Skänk enkelt en gåva här, du kan välja Swish eller kort.